Universitetet i Jyväskylä
Vi stretade fram i den intensiva yrsnön mot universitet i finska Jyväskylä. Det var dags för den årliga nordiska forskarkonferensen inom utbildningsvetenskap som anordnas av NERA, Nordic Educational Research Association.
Jyväskylä ligger djupt inne de finska skogarna. Universitetet är viktig i staden och har bland annat spelat en betydelsefull roll i arbetet med det nationella arbetet med Pisa-undersökningarna.
Årets tema för NERA-konferensen var Rights and Education. Det var också runt de frågorna som konferensens huvudtalare pratade. Det övriga programmet var digert och tog upp allt från utbildningsfilosofi och policyfrågor till klassrumsstudier och skolledarfrågor.
De medverkande speglade hela skalan från nyblivna doktorander till ärrade professorer. Det gjorde också att presentationerna kunde handla om allt från grundtankarna i ett påbörjat doktorandprojekt till resultaten från internationella forskningsprojekt.
Jag brukar kalla de här forskarkonferenserna för lite av en godisbutik för oss på Pedagogiska magasinet. Det ger oss en möjlighet att skanna av vad som händer på forskningsfronten. Vi kan plocka lite här och var i det digra programmet för att se vad som kan användas till artiklar och intervjuer i tidningen. En del är mer matnyttigt än annat – men det ger en bild av hur forskningslandskapet ser ut. Och det är alltid lika spännande – dessutom ger det en möjlighet att träffa forskare som medverkat i tidningen och få ansikte på andra som man bara talat med i telefon.
Väl hemma igen från yrsnön i Jyväskylä vaknar jag på söndagsmorgonen till rubriken ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” stort uppslagen på Dagens Nyheters debattsida. Undertecknad av landets utbildningsminister Jan Björklund (FP).
Det är knappt så man tror sina ögon. Inte nog med att han har stramat åt tyglarna på landets lärarkår så hårt att deras handlingsutrymme krympt betänkligt. Eller att han gått ut och sagt att det evidensbaserad forskning som är det enda intressanta på utbildningsområdet.
Nu går han – i kraft av sin post som landets utbildningsminister – ut och beordrar landets lärare vilket arbetssätt de ska ha i kassrummen. Det är katederundervisning som gäller. Basta!
För något annat än en order kan det väl inte vara när det kommer från högsta politiska instans. Och jag tänker: är det här verkligen sant? Går vårt lands utbildningsminister ut och ger lärarna order om hur de ska arbeta direkt i klassrummet!?
Har han tappat omdömet? Eller har hans rådgivare tagit långsemester? Fanns det inte någon kvar på departementet som kunde upplysa honom om att den där frågan om lärarlegitimation och status just handlade om professionens autonomi och makt över yrket.
Det är inte utan att jag längtar tillbaka till forskarkonferensen i Jyväskylä där det fortfarande var möjligt att höra folk ställa prövande frågor och ha någon slags ödmjukhet kvar inför komplexiteten och mångfalden i skolans värld.